Lucköppning 3

Hur började man med multisport?

Jag tänkte delge er min berättelse som inte direkt är en solskenshistoria om multisport. Jag blev inte biten efter första tävlingen men........ 

Året var 2004, jag hade bestämt mig för att lämna Karlstad och Sundsta Älvkullegymnasiet för att styra kosan till Sandviken för att gå sista året på orienteringsgymnasium. 2004 var det enda riktiga glansåret under juniortiden i min orienteringskarriär. Silver, brons och en femteplats på SM-tävlingarna.

Blev snabbt bästa polare med Pär Hansson, den skönaste liraren från Hälsingland som finns. Vi blev utmanade av min sambos Pär "Pärten" Olofsson och Anton "Lifen" Lif att köra RAID Uppsala. Cyklat hade varken jag eller Pär gjort speciellt mycket och paddla visste vi knappt vad det var. Vi fick ett pass i en kanot vid Högbo bruk, Äventyrarna. Minns att den inte gick varken snabbt eller rakt. Pär och Anton hade kört RAIDEN året innan och var "rutinerade" i jämförelse med oss.

Tidig morgon, frost och minusgrader som det brukar vara när RAID Uppsalas tävling går i oktober. Vi startar optimistiskt på den 3,5 kilometer långa prologen. Vi hänger med långt fram när vi går ut på 15 km cykelorientering. Orutinen lyser igenom och vi tappar mark. 

Vi går starkt på nästa sträcka, 9 km orientering. På den här tiden var den ordentligt svår. Många orienterare i topp. Här lyser orutinen igenom än mer. Vi slarvar med att få i oss vätska och energi. Ut på 13 km cykelorientering, Pär smäller i sitt vevparti och har stora problem att hålla kedjan på plats. Väl in mot växling har vi tappat än mer och jag kikar ner mot bakdäcket. Det känns som jag kör i sirap, fan PUNKA! Inga reservgrejer har vi heller trots att vi är vid växlingen. Nu börjar energin sippra ur kroppen ordentligt och uppgivenheten står oss över öronen. Antons mamma blir räddaren i nöden, det finns service på plats och de fixar cyklarna medans vi sticker ut på helvetessträckan: 7 kilometer paddling med endast 3 kontroller i öppen sjö. Det blåser så mycket att det går vita gäss, jag sitter bak och armarna förvandlas till två degklumpar. Jag möter energiväggen, Pär paddlar som en furie men vad hjälper det när jag sitter och skrattar åt att vi inte kommer någon vart.

Fler än bara vi som hade problem

Tror vi tappar 50 minuter på paddlingen. Vi vet att vi ska göra EXAKT samma paddling en gång till efter vi kört 7,5 km orientering och därefter 10 km cykelorientering igen (vi tror fortfarande vi har trasiga cyklar innan vi kommer tillbaka från paddlingen). Båda svär och har borrat huvudet i sanden, ALDRIG att vi gör om den här paddlingen. Vi kommer tillbaka och får reda på att cyklarna är fixade.

Vi säger:

-Det spelar ingen roll, vi kör bara inte den där paddlingen en gång till.

Springer ändå ut på följande orientering som blir än mer missär när vi får gå och halta runt. Pär har så mycket kramp att det blir stop and go hela vägen.

Det dröjde sedan många år innan det blev multisport igen, detta mestadels på grund av skräcken för kanotsträckorna.

Nu är man fast och sjukligt inbiten, men vilka minne jag har från denna "missärtävling".

I morgon presenterar vi vinnaren av en osteopatbehandling!

/Tobias