24 maj 2012

Racerapport Le Grand Tour 2012 del 2

Sträcka 4 - Coasteering 10km
O: Vi ger oss ut på sträckan genom att klättra upp för en brant precis vid växlingsplatsen. Framför oss har vi Mölndal och ytterligare lite längre fram har vi Statkraft. Vi har båda helt ok tryck i benen och vi springer om Mölndal uppför en brant backe och är snart ikapp Statkraft inne i skogen.
Tobbe viskar att vi ska ta det lite lugnt och vi släpper iväg Statkraft igen så de ligger ca 50 meter framför. Anledningen visar sig vara att de håller på att springa fel(eller iaf ta en längre/sämre väg till kotrollen) och snabbt som ögat dyker vi in i den täta skogen på högersidan om den skogsväg vi var på och försvinner iväg raka spåret till kontrollen. Åter på tredje plats.
Efter ett tag kommer vi ut på en grusväg och här börjar Tobbes knä att strula ordentligt. Vi promenerar sedan mestadels fram till där själva coasteringen tar vid.
Första passagen, det står funktionärer och övervakar när vi tar oss över ett smalt sund i en uppblåsbar patrullbåt.
Andra passagen, vadning. Inga konstigheter, bara drygt att gå med "svalt" vatten upp till midjan.
Vi traskar på i mörkret och tar oss fram mellan öarna och ser då och då pannlampor bakom oss.
Sista patrullbåten... Halar in båten från andra sidan(ca 50 meter), lägger oss i båten och börjar paddla(med händerna) oss över. Ungefär mitt på händer det.. Vafasen? vi kommer ju ingen vart? försöker igen, samma resultat, ett mjukt stopp. #%&#¤& knut på linan!
Snabb tankeverksamhet, hur löser vi detta? 1. Våld? 2. paddla tillbaka och knyta upp knuten? 3. överge "skeppet" och simma resten(vi skulle ju ändå behöva simma över nästa sund)?
Eftersom vattentemperaturen inte är sådär värst lockande prövar vi lite olika varianter av alternativ 1. Rycker i linan, paddlar hårt mm. inget händer...
Övergår till alternativ 3. beordrar en sjukt skeptisk Tobbe (som lätt fryser) att hoppa i vattnet för att simma. Vi närmast rullar av båten och simmar de sista 20-30 metrarna in till land.
Gissa om vi blev lite "besvikna" när det sund vi senare skulle behöva simma över visade sig vara knappt midjedjupt.
Tar oss sedan snabbt ut på grusvägen och joggar mot växlingen på TA1. Vi är nu genomblöta, klockan är strax före 3 på natten, Tobbe har löparknä och temperaturen ligger strax över nollan. Sweet!

T: Kände redan på sträcka två innan paddlingen tendenser till löparnknä. Fick för mig att kanske 7 timmar paddling skulle vila upp det. Tji fick jag, det stelnade till ännu värre och tankarna for under halva slutet på coasteeringen runt i huvudet: Hur fasen ska mitt knä och jag pallra oss runt i 14 timmar till med den här knivhuggande smärtan. Måtte det gå att cykla tänkte jag innan vi kom i till växlingen.

Sträcka 5 - Cykling okänd längd(tog ca 6 timmar)
O: De blöta kläderna är nu utbytta och vi känner oss peppade att ge oss ut för att cykla, vår paradgren. Hmm, någonting känns inte rätt?? aaah, punka.. #¤%&
Jag har tydligen fått en lite pyspunka under första cyklingen så nu var det inget, noll, nada tryck i däcket.
Vi löser det rätt snabbt trots kalla och stela fingrar och är snabbt redo att ge oss ut å rulla. Under tiden har både Statkraft och Mölndal hunnit komma in till växling.
Vi kör på och det är minst sagt sviiinkallt första 30 minutrarna och jag får lägga beslag på Tobbes reservvantar för att ta mig igenom sträckan med fingrarna i behåll. Jag hade missbedömt nattens kyla rätt ordentligt kan jag säga och hade alldeles för lite kläder.
Vi tuggar iaf på och vid ett par vändkontroller möter vi mölndal och statkraft så vi kan hålla koll på hur långt efter de är.
Senare på sträckan passerade statkraft och vi kunde inte ta rygg då vi fick ha teknisk paus för att skruva ihop min cykel som höll på att lirka isär sig själv.
Det kändes som denna sträckan tog en evighet då vi inte hade räknat med 6 timmar för de 80km som arrangören uppgett att sträckan var. Därför hade vi också lite för lite mat med oss att fylla på med.

T: Jag plockar på mig det varmaste som finns i lådan vid växlingen. Hittar inte mitt ullmax underställ så jag roffar åt mig det som finns, en cykeltröja och en tunn fleecetröja. På med vindjackan och tumvantarna. Här ska banne mig inte frysas mer tänker jag. Sträckan börjar bra vi ligger och turas om att köra. Sen när jag börjar få ont i mitt knä försvinner energin. I slutet av sträckan är jag rejält less på att cykla och framförallt hoppa av cykeln, vilket det var ganska mycket av ett tag. Det gillade inte mitt knä alls. Försökte slå bort tankarna som sa: Hur fan ska knät palla resterande löpning och cykling, måste jag bryta?

Sträcka 6 - äventyrsmoment + orientering 5km
O: Framme vid klippan mötte Erika och Evelina upp med ett glatt "god morgon!" Jag och Tobbe var som sagt lite låga på energi och lite tjuriga efter en del cykelsläpande/bärande sista halvtimmen, så var väl just då inte sådär superentusiastiska till den "goda morgonen" utan grymtade mest till svar att det inte alls var någon god morgon.
Vi firade oss ner för den ca 40 meter höga klippan och kom ner till sjökanten. Paddlade ut i en tvålkopp till kanot och tog kontrollen på ön strax utanför klippan. Orienteringen som följde på detta var nog min största mentala svacka. Backe upp och backe ner över stock och sten och sankmark, vi promenerade hela sträckan. Trots detta tog vi tydligen in en del på nu framförvarande Statkraft, troligtvis mest pga Tobbes grymt säkra orientering där vi hela tiden gick exakt rätt väg mellan kontrollerna.

T: Helt klart jobbigaste perioden på racet. Kroppen hade gått in i någon sorts dvala och knät blev bara sämre. Det var helt omöjligt att springa, för det första: knät, för det andra: ingen sprutt alls i kroppen. Det enda jag funderade över på denna sträckan var, inte bryta, ingen mer får komma ikapp oss nu, jag vill ha den där pallplaceringen. Men den seglade i väg som skeppet i slutet av Sagan om Ringen trilogin kändes det som. Jag kunde ju inte ens gå på halvfart hur mycket vilja det än fanns i skallen.

Sträcka 7 - Cykel 35km
O: Grusvägscykling nästan hela vägen förutom sista biten in mot TC som bjöd på snitslad MTB. Stigarna var väldigt fina men iaf jag hade lite svårt att uppskatta de tekniska klurigheterna när kroppen var lite stelare än vanligt.
Min bakväxel började strula en kort bit in på sträckan och vill inte hålla kedjan spänd. Resultatet blir ett större antal "chainsuck" och allmänt trassel och hoppande så fort jag använde lilla klingan fram.
Vi började längta rätt ordentligt efter att gå imål vid det här laget.

T: Äntligen cykling igen?! När jag kom till firningen ville jag inte se cykeln igen kändes det som men efter den jobbiga orienteringen var det nästan skönt att sitta på något som gick lite snabbare framåt igen. Fick en kort period även jag problem med växeln där bak som inte ville hoppa ner. Det berodde nog mest på att växeln gått torr på smörja.

Sträcka 8 - Orientering 7km
O: Tobbe får två Ipren vid växlingen och linkar haltande ut på sista sträckan. Vi går de första tre kontrollerna innan det blir lite bättre och vi kan börja jogga. Mina ben är nu lite sega och i de stökigaste partierna är det jag som får be Tobbe att sänka farten. Ute på motionsspåren håller vi iaf ganska bra fart och vi stämplar sista kontrollen i ett enormt stökigt grönområde, tar oss igenom hinderbanan och kan sedan bege oss mot löparbanan för att springa de sista 200 metrarna in mot mål på gummibana.


T: På förhand hade jag sett fram emot sista halvan av banan och då framför allt ALL orientering. Nu var rollerna ombytta. Jag bävade för den sista sträckan efter att ha haltat in på löparbanorna vid Grosvads IP. Jag bryter såklart INTE nu, herregud! Men jag ville ju inte ta stryk av fler lag och helst ville jag ju springa runt de sista 7 km utan fetaste knivsmärtan. Fick två ipren och tänkte: Jaja de hjälper väl knappast. Jag brukar aldrig ta painkillers! Då måste jag ha starkare grejer om det ska bli effekt. Försökte gå snabbt i början och efter de första två kontrollerna började jag försöka springa bort smärtan. Jag sa till Olof: Nu stannar jag INTE för då stelnar skiten till igen och det finns inte på kartan. Sagt och gjort, det sprangs helt okej med tanke på förutsättningarna den sista halvan. Vi korsade mållinjen inte riktigt lika smidigt som en kenyan gör efter ett 10 000 meterslopp, men vad gör det. 10 minuters marginal fram till Statkraft. Det var nästan så jag önskade det hade varit längre på slutet, då hade vi haft chans att gå ikapp.

Epilog:
MÅL! Hamburgare! Duscha! Sova! Vi somnade som två små barn i gräset och missade tyvär helt prisutdelingen då Erika och Evelina inte lyckades väcka oss :)

Inga kommentarer: